De flesta är nog överens om att månen är det himlafenomen som näst efter solen fascinerar oss människor mest. I alla tider har dess skönhet och närvaro både trollbundit och inspirerat människor, och anklagats för att skapa sömnproblem.

Speciellt fullmånen och den sällsynta blodmånen har också en förmåga att skapa riktigt spännande och skrämmande omgivningar.

Kallad Luna av romarna, Selene eller Artemis av grekerna och månen av oss. Det är det ljusaste objektet på vår natthimel.

Månen skapades genom en kollision

Under sin skapelse för 4,5 miljarder år sedan

Det har funnits många teorier om månens uppkomst genom åren. Alltifrån tankar om att den förbipasserande månen skulle ha fångats in av jordens dragningskraft till att jorden och månen skapades samtidigt som solen föddes.

I den senare teorin skulle både jorden och månen hel enkelt vara restprodukter från solens skapelseprocess.

Båda teorierna har logiska problem med såväl gravitationslagar som rörelsemönster.

Den teori som anses ledande idag bygger på en kollisionstanke.

En himlakropp ungefär lika stor som planeten Mars ska för cirka 4,5 miljarder år sedan krockat med den tidiga jorden. Fragment, stoft och partiklar från jorden spreds i en omloppsbana kring vår planet.

Så småningom bildade dessa partiklar en himlakropp som efter 90 miljarder år resulterade i vår måne.

Man vet dock inte exakt hur mycket material som faktiskt kommer från jorden och hur mycket som tros vara från den kolliderande himlakroppen.

Månen är relativt stor för att vara en måne

Mycket, mycket större än Sverige

På natthimlen är månen det absolut ljusaste objektet. Det är den himlakropp som är närmast oss på jorden och kan ibland se väldigt stor ut. Det är inte konstigt att människor ofta undrar frågandes ”hur stor är månen?”.

Månen är lite mer än 1/4 (27 procent) av jordens storlek men har samtidigt mycket mindre förhållande, 1:4, än andra planeter och dess månar. Detta motsvarar en yta ungefär lika stor som världsdelen Afrika eller fyra gånger så stor som Europa. Månens radie är 1 737,5 km och okretsen är cirka 10 940 km.

Det finns månhav och högländer på månen

Dock inga riktiga hav

Månens yta karaktäriseras av mörka hav och ljusa bergliknande högländer. De mörka haven är endast en beskrivande term för det som ögat ser. Ytan är formad av kratrar men har även berg och bergskedjor.

Det största berget på månen heter Mons Huygens och är 4,7 km högt. Det är ungefär hälften så högt som jordens högsta berg, Mount Everest.

Några andra berg på månen är:

• Mons Hadley – 4,6 km
• Mons Bradley – 4,2 km
• Mons Penck – 4,0 km
• Mons Blanc – 3,6 km
• Mons Hadley Delta – 3,5 km

Det finns nämligen inga hav på månen utan det som ser mörkt ut är stora slätter av sedan länge slocknad magma från den tid då månen bildades.

Ytan består av en cirka 50 kilometer tjock skorpa. Detta är dock bara en medeltjocklek. På en del ställen kan den vara minst dubbelt så tjock.

Under månskorpan finns en mantel och längst in en kärna som motsvarar 20 procent av månens storlek.

Till skillnad från jordens kärna är månens kärna inte längre aktiv. Vidare består den av järn, svavel och nickel.

Månen har en varierande temperatur

För att det inte finns någon atmosfär

Man har alltid utgått från att månen saknar atmosfär, men i själva verket har man upptäckt att den har en så kallad exosfär. Dess atmosfär är med andra ord ytterst tunn vilket i sin tur har en påverkar på temperaturen på månens yta.

Men vad har månen för temperatur?

Temperaturerna på månytan är väldigt extrema i förhållande till hur det ser ut på jorden. I en del riktigt djupa kratrar kan det vara så kallt som minus 247°C. Medan på högländerna cirka minus 150°C och i de allra högsta bergsdelarna nästan plus 127°C.

Det finns vatten på månen

Fruset sådant

I augusti 2018 kunde NASA påvisa förekomst av vatten i form av is på månytan.

Detta har varit känt sedan tidigare, men då kunde man inte bevisa med säkerhet att själva isen faktiskt fanns vid ytan.

Nu har forskare hittat vad man menar är is och frostfläckar vid de båda månpolerna med hjälp av en indisk månsond. Sonden har skannat av polerna i ultraviolett och infrarött. Då noterade man tre distinkta och unika signaler som matchar frost på jorden.

Detta är mycket glädjande för framtida månfärder, men också för att använda månen som bas för vidare rymdfärder. Förekomsten av miljontals ton vattenis betyder att man kan stötta dessa färder med dricksvatten.

Syret i vattnet kan användas för att andas och bryter man upp vattnet i beståndsdelarna väte och syre kan man till och med tillverka raketbränsle.

Månens olika faser

Från nymåne, till fullmåne

Det som skapar de olika månfaserna är hur mycket av dess solbelysta yta som kan skönjas från jorden. Månen befinner sig nämligen i ständig rörelse och dess utseende skiftar från dag till dag.

Det tar ungefär 29.5 dygn för solen att varva månen och under denna tidsperiod genomgår den sina olika månfaser.

Vi är vana vid att se nymånen, halvmånen och den nästintill magiska fullmånen. Detta skådespel pågår under en månads tid innan processen börjar om igen.

Denna process beskrivs ibland som en tävling mellan solen och månen och ju mer månen hamnar på efterkälken desto mer av ljuset faller på de delar som syns från jorden.

Detta gör att månen syns längre och längre på kvällar och nätter innan den går ner.

Ytterligare en vecka efter att fullmånen infallit har solen jagat ifatt månen så mycket att den återigen är halv. När månen går upp och ner är helt enkelt ett resultat av dess vinkel i förhållande till var solen befinner sig. 

För att kunna klara resan runt jorden på knappt en månad måste månen färdas ganska snabbt. Månens hastighet uppgår till cirka 3 700 kilometer i timmen.

Månen är den enda himlakropp människan besökt

Men förhoppningsvis inte den sista

Mänskligheten besökte månen för första gången med den sovjetiska rymdfarkosten, Luna 2, år 1959. Det dröjde ytterligare 10 år innan den första månlandningen och första människan satte sin fot på månen.

Den 20 juli 1969 blev Niel Armstrong för evigt inskriven i historieböckerna när han lämnade sina fotspår på månens yta.

Månen är också den enda himlakropp i universum som en människa har gått på.

Månens omloppsbana

Med en baksida vi inte ser

Månen har en så kallad bunden rotation som innebär att månen roterar exakt ett varv runt sin egen axel för varje varv den kretsar runt jorden.

Denna bundna rotation gör att månen alltid har samma sida vänd mot jorden och en ”baksida” som vi aldrig kan skåda från jorden.

Det var först år 1959 som människan fotograferade månens baksida via den sovjetiska Luna 3 sonden. 1968 blev Apollo 8 besättningen de första människorna som kunde beskåda månens baksida utan fotoapparater.